Havstobis
Se Bild kusttobis
Common names

Du kan sponsra denna sida med din logo + länk.

Ordning abborrartade fiskar
Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.

Familj tobisfiskar
Ammodytidae
Små, långsmala, nästan cylindriska fiskar med lång, spetsig nos. Bukfenor saknas hos flertalet arter. Den låga ryggfenan löper utefter nästan hela ryggen och består av endast mjukstrålar. Den kan fällas in i veck. Stjärtfenan urringad. Sidolinjen löper strax under ryggen. Fjällen mycket små. Simblåsa saknas. Hithörande arter lever stimvis på bottnarna. Familjen indelas i 3 släkten med ca 12 arter, utbredda i Atlanten, Indiska och Stilla oceanerna. I europeiska vatten 3 släkten och 6 arter. I Norden 3 resp 4 arter.

Kännetecken: Denna art står Kusttobisen ytterst nära och är svår att skilja från denna. Den har även uppfattats som en ras av kusttobis, och dess egendomliga, tudelade utbredning inom den senares förekomstområde antyder att de båda fiskarna nog utgör miljöformer av samma art. Antalet strålar i ryggfenan är hos havstobisen 55-67 (hos kusttobisen 50-56) och hudvecken (plicae lateralis) 139-155 (för kusttobisen 120-137) samt kotor 66-72 (hos kusttobisen 60-66). Ett annat skiljetecken är att havstobisen saknar fjäll på stjärtspolens yttre del intill fenan, vilket däremot kusttobisen har. Havstobisen blir något längre än släktingen, nämligen 24 cm.

Utbredning: I Europa norrut till ca 73° n br och österut till Novaja Semlja och Vajgatj. I norra Atlanten från Norge till sydöstra Grönland.

Förekomst i Sverige: Havstobisen har hittills endast anträffats i Kattegatt och i södra och mellersta Östersjön. Eftersom den finns även i Nordsjön är det antagligt, att den förekommer i Skagerack och Öresund.

Miljö, flyttning och vanor: Havstobisen vistas något längre ut från kusterna och på något djupare vatten, 10-40 m (ned till 150 m), än kusttobisen. Den föredrar sandbankar. Vintertid simmar den i stora stim. F ö är levnadssättet i stort sett detsamma för de båda formerna.

Föda: Plankton- och bottenlevande fiskyngel, kräftdjur och maskar.

Fortplantning: Leken äger rum i nov-mars och försiggår på samma sätt som hos kusttobisen. Larverna lever pelagiskt under mars-maj.

Livslängd: 5 år.

Användning: Samma som för kusttobisen.

Andra namn: Blåtobis, Djuptobis, Vanlig tobis och Kölad tobis.