Aqua Freshwater Aquarium, Silkeborg, Denmark
(Photos: © Johnny Jensen)

Du kan sponsra denna sida med din logo + länk.

Ordning laxartade fiskar
Salmoniformes
En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav 1 är inplanterad.

Familj laxfiskar
Salmonidae
Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande.
Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik.
Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.

Kännetecken: Den enda inhemska fisk i Europa som med makalösa, upp till 4 m långa hopp forcerar forsar och vattenfall. De senare betvingas också med nära nog vertikalism, varvid bakkroppen utför kraftiga rörelser i sidled. Laxen har mycket skiftande utseende under olika perioder av sitt tämligen korta liv. I flertalet dräktstadier skiljs den från öringen genom slankare kroppsform, längre och smalare stjärtspole, något urringad stjärtfena (hos öringen nästan rak), få eller inga fläckar nedanför sidolinjen samt att mungipan ej når bakom pupillen. Laxen har sällan fläckar på ryggfenan, vilket öringen alltid har. De olika vandrings- och uppehållsstadierna kännetecknas av skilda dräkter, i havet är laxen silveraktigt "blank". Längd och vikt i Sverige: 140 cm resp 46 kg (Faxälven). I Vänern 18 kg. Hanen blir större än honan. Den senare kan bli över 120 cm resp 20 kg.
Laxen kan bilda bastarder med öringen (kallade laxing).

Utbredning: Österut till Petiora, söderut till Portugal. I Vänern, Saimen och Ladoga finns naturliga insjöpopulationer.

Förekomst i Sverige: Finns i både älvar och hav samt i Vänern, varjämte inplanteringar gjorts i några sjöar (se nedan). I älvarna utestängs den vandrande laxen i allt högre grad genom vattenregleringar, kraftbyggen, föroreningar och barrikaderande fångstredskap i älvmynningarna. Följande svenska vattendrag är i vissa partier och med varierande frekvens alltjämt laxförande eller har genom återinplantering blivit det: Klarälven, Gullspångsälven, Kvistumsälven med Örekilsälven, Göta älv, Säveån, Rolfsån. Löftaån, Viskan, Tvååkersån, Törlan, Ätran med Högvadsån, Nissan, Lagan, Fylleån, Genevadsån, Stensån, Rönneå, Mörrumsån, Alsterån, Emån, Dalälven, Ljusnan, Voxnan, Ljungan, Indalsälven, Ångermanälven, Faxälven, Gideåälven, Lögde älv, Öre älv, Ume älv, Vindelälven, Skellefte älv, Byske älv, Åby älv, Pite älv, Lule älv, (Stora och Lilla), Råne älv, Livasälven, Kalix älv, Kaitum älv, Ängesån, Lina älv, Torne älv, Muonio älv, Könkämä älv, Lainio älv och Tavaätno. Endast i Torne lappmark överskrider laxen barrskogsgränsen. - Vänern har sin egen stam av lax, som är en relikt från den tid då sjön var en vik av Västerhavet. Genom Klarälvens och Gullspångsälvens reglering kan naturlig lek ej längre äga rum, varför Vänerns laxbestånd uppehålls på konstlad väg. Gullspångsälvens lax (liksom öring) har urgamla anor och ovanligt snabb tillväxt (se nedan). I Vättern och Storsjön (Jämtland) inplanterades arten 1959, vilket också skedde i Hornavan 1960. Senare har inplantering ägt rum i flera sjöar, men laxungarna vandrar oftast till havs. Också vänerlax har införts i flera sjöar (t ex Vättern, Alstern, Storsjön och Storuman). I dessa fall har ingen vandring till havet förekommit. - I salt vatten finns laxen runt alla Sveriges kuster.

Miljö: Havets fria vatten samt älvar och åar. För vissa populationer också sjöar. Under lekvandringen i floderna vilar laxen där det är "lä" för strömmen såsom i höljor framför en forsnacke, bakom stenar och i gropar.

Flyttning: Laxen är en utpräglad flyttfisk. Efter att ha kläckts i rinnande älvvatten stannar laxungarna kvar i floderna under 1-5 år - vanligen 2-3 år. Utvandringsåldern är lägre i sydliga vattendrag än i nordliga men varierar i en och samma älv från år till år beroende på havets temperatur under våren. Laxungarna är vid utvandringen 12-18 cm. Nervandringen till salt vatten äger i regel rum under vår och försommar och vid högvatten. Havsstadiet omfattar från 1 till 5,5 år. Härunder vandrar laxen fritt omkring, men Östersjöns populationer synes som regel inte lämna detta hav (om undantag, se nedan), liksom Skageracks och Kattegatts laxar ej tränger in i Östersjön. Möjligt är att laxens vandringar i Atlanten förändras från en period till en annan beroende av hydrografiska och klimatiska förhållanden. I Östersjön finns laxar från olika älvar under uppväxttiden spridda över hela området. Nordsvenska laxar vandrar ned till södra Östersjön och så småningom uppåt igen. Laxar som märks i Indalsälven på våren har anträffats vid Rügen hösten därpå. Lagans laxar vandrar över till danska kusten och uppåt längs den norska samt har anträffats vid västra Skottland. En laxunge märkt i Ätran, Halland, 30 april 1961 återfångades på Grönlands västkust i dec 1962. Där har också en lax från Lagan återfunnits. En annan märkt i Lule älv våren 1962 togs vid Grönlands sydöstkust i mars 1965. 2 "odlade" laxar , släppta i Lule älv 1962, fångades vid Grönland 1964. Också brittiska laxar har fångats vid Grönlands västkust. En lax från Tröndelag i Norge vandrade i annan riktning: 2.500 km till Vita havet på 52 dygn; det gör 48 km/h. I Polen märkta laxungar har återfångats vid Blekinge, Öland och framförallt i Norrland från Medelpad till Norrbotten. 2 laxar märkta vid Danzigbukten 8 och 9 juni togs efter 34 dygn i Ijo älv i norra Finland resp Torne älv nära polcirkeln.
De laxar som stiger upp i Norrlands älvar har tillbringat kortare tid i havet än de som vandrar upp i Sydsverige. Åldern hos lekmogna fiskar i olika delar av landet utjämnas sålunda . Laxen återkommer till den älv och forssträcka där den fötts. Hur den orienterar sig ute till havs vet man ingenting om med säkerhet. Sannolikt spelar älvvattnets kemiska sammansättning en viss roll, så att laxen under återvandringen igenkänner det i havet utströmmande hemvattnet, ty man har funnit att den har ett mycket känsligt smak- och luktsinne. Under unglaxarnas uppväxttid i hemfloden präglas dessa sinnen på dess vatten. Också lukten av i hemälven befintliga unglaxar kan med strömmen föras ned till flodmynningarna och där förmodligen igenkännas av uppvandrande laxar. Uppgångstiden varierar från mars-okt i södra Sverige till juni-sept i Norrland. Det är under forceringen av fall och strömmar laxen gör sina berömda hopp, som kan vara 3-4 m långa. Efter leken driver laxarna med starkt nedsatt kondition baklänges nedför floden eller stannar där till nästpåföljande vår. Flertalet av de utlekta hanarna dör under vintern. Den minoritet som når havet en andra gång tillfrisknar snart, företar på nytt långa vandringar och kan efter en ny marin period åter vandra upp för lek. Blott ett fåtal laxar går upp för lek mer än 1 gång och ännu mindre är det antal som återvänder till havet efter sin andra lekvandring. 2 laxar som lekt 4 gånger och uppvandrat 5 gånger är kända från Torne älv resp Skottland. Vänerns lax har samma livscykel, varvid sjön motsvarar havet.

Vanor: Såväl i älvar som i hav lever laxen merendels enstaka och pelagiskt. Långperiodiska fluktuationer i laxbeståndet kan avläsas av fångstsiffrorna. De beror sannolikt på att klimatfaktorer rubbat de biologiska jämviktsförhållandena så att olika stora årsklasser uppstår.

Föda: Under det första älvstadiet förtär unglaxarna snäckor, musslor, märlor och fiskrom samt insekter i vattnet och i luften. Efter att under utvandringen ha nått älvmynningen äter laxen huvudsakligen kräftdjur såsom Gammarus, Mysis och räkor men också små fiskar. Successivt övergår den alltmer till fiskföda. I havet har laxen en enorm aptit. Strömming, sill, skarpsill, tobis och spigg brukar ingå däri och traktvis framför allt ungar av gråsej. Under uppvandringen intar laxen vanligtvis ej någon näring.

Fortplantning och tillväxt: Leken äger rum i okt-jan i strömmande vatten över grus- och stenbottnar på 0,2-3 m djup. Den försiggår möjligen endast i dagsljus och sker parvis, men flera hanar brukar uppvakta. Även unga hanlaxar, som ännu ej varit i havet, kan flytta uppströms och vid leken fylka sig kring honan och samtidigt med den äldre hanen bidra till befruktningen. De är alltså könsmogna när de är 1,5 år gamla och 10-15 cm långa. Dessa unghanar dör efter leken, såvitt de aktivt deltagit i denna. Honan gräver på 0,2-3 m djup med stjärten och liggande på sidan 10-30 cm djupa gropbäddar i vilka den befruktade rommen med 50-100 ägg per grop läggs och täcks över, delvis med strömmens hjälp, men även genom att honan gräver en ny lekgrop strax uppströms. Varje sådan grävning tar 1-4 timmar, romläggningen blott några sekunder och honans olika lekakter 2-3 veckor. Hanarnas lekkapacitet sträcker sig över en ännu längre period. Under befruktningen skälver båda könens kroppar och munnarna är vidöppna. De gula äggen är stora med en diameter av 5-7 mm. En hona på 8-10 kg har ca 10.000 ägg. Hon lägger dem i omgångar med ca 100 st, som för varje gång befruktas av hanen. Blott en lekgrop används för varje äggdeposition. De klibbiga äggen sjunker till bottnen, där de göms bland stenarna. Nästpåföljande vår i april-maj kläcks ynglen, som då är ca 2 cm långa. De ligger under 1-2 månader kvar nere i gruset, konsumerande sin gulesäck. Därefter arbetar de sig upp i vattnet och så begynner laxens aktiva liv. Ungarna håller revir under älvstadiet, som varar 1-5 år.
Tillväxten varierar i olika floder. Ungefärliga medelsiffror är följande: vid 1 års ålder 5 cm, 2 år 11 cm, 3 år 13,5 cm, 4 år 15,5 cm och 5 år 19 cm. Utvandrande unglaxar är alltså 10-19 cm. När laxen vandrat ut i havet, sker tillväxten oerhört snabbt oberoende av dess ålder. Följande siffror gäller således den tid laxen tillbringat i havet samt den längd och vikt den härunder uppnår: 1,5 år 60 cm, 2-3 kg; 2,5 år 80-85 cm, 6,5-7,5 kg; 3 år 110 cm, 10-13 kg; 4 år 110-120 cm, 15-20 kg. I Alstern inplanterade gullspångslaxar hade vid utsättningen som 2-åriga en vikt av 0,1 kg och en längd av 22 cm. 2 månader senare vägde de 1 kg, vid 3 års ålder 6,8 kg och vid 4 år 10,4 kg. Vid 5 år är gullspångslaxen ca 96 cm lång. En gullspångslax, inplanterad som 2-åring i Gardiken i maj 1973, då den var 15 cm, återfanns i Storuman i jan 1979, då den som 7-åring var 107 cm och vägde 17,5 kg. Hanarna blir normalt könsmogna redan före utvandringen, honorna vid 6 års ålder och aldrig före utvandringen till havet.

Livslängd: 15 år.

Status: Utrotningshotad och mångenstädes redan utrotad, t ex i Rehn och Elbe. Några av orsakerna nämndes ovan under "Förekomst i Sverige", vartill kommer överfiske, särskilt i havet samt föroreningar både i floder och hav. Dessutom kan puckellaxens inplantering i Östersjön äventyra laxens lek i en del älvar. En stor del av den naturliga svenska laxproduktionen har förstörts men uppehålls nu delvis med odling. Den är tyvärr äventyrlig ur genetisk synpunkt, blandar för avel ihop populationer från olika älvar (varvid deras unika gener försvinner) och utsätter laxarna för en mängd sjukdomar, som på detta sätt smittat bestånd i fria vatten. Tiotusentals laxungar trängs samman i trånga bassänger och släpps sedan plötsligt fria i miljöer för vilka de är främmande. Trots att den övervägande delen av Östersjöns laxar produceras i svenska älvar och kläckningsanstalter, så utgör den svenska andelen av totalfångsten per år endast ca 1/4.

Användning: Den mesta laxen brukar fångas i haven, men även fisket i Vänern och i älvarna är betydande. Den är en av våra ekonomiskt viktigaste fiskar med ett årligt fångstvärde av 22 milj kr. Det danska laxfisket i Östersjön, som baseras huvudsakligen på i Sverige kläckta laxar, varierade under 1970-talet mellan 1.000 och 1.400 ton per år. I Östersjön togs 1983 av Sverige 533 ton, i Västerhavet 14 ton. 1982 var den svenska fångsten i Östersjön 625 ton, den totala fångsten av alla Östersjöstater ca 2.500. Såväl i hav som i älv tas lax med nät, rev och not. I floderna tillkommer även fasta fångstbyggnader. Jämte öringen är laxen vår mest uppskattade sportfisk.

Andra namn: Laxen har många namn betecknande skilda levnadssätt. Stirr, laxbarn och örval motsvarar laxungens älvstadium, smolt, blanköre, blanköring, och forell utvandringsstadiet, blanklax havsstadiet, grilse unga hanar, som uppvandrar efter ett år i havet, leklax uppvandringsstadiet, vraklax, besa, laxbesa eller pejsa det redlösa skick, i vilket laxen befinner sig efter leken. Atlantlax, östersjölax, insjölax, vänerlax, klarälvslax, gullspångslax, börling, börsting, börting, öring och grålax är andra namn, av vilka vissa delas med öringen (jfr under denna). I Mörrumsån, Blekinge, kallas laxen efter årstiderna för vår- eller islyngen resp sommarlyngen, varjämte små hanlaxar benämns laxkalvar.