Northsea Aquarium, Denmark
(Photo: © Johnny Jensen)
 

Du kan sponsra denna sida med din logo + länk.

 
Marulk
Mer bilder
Common names

Ordning marulkfiskar
Lophiiformes
Fiskar med mycket varierande och egendomliga kroppsformer men ändå lätt igenkännliga på sina "fiskeredskap", dvs den första av ryggens fenstrålar sitter på huvudet och har utvecklats till ett rörligt metspö med "bete" i syfte att locka byten intill munnen. Om bukfenor finns, är de placerade framför bröstfenorna och taggförsedda. Små gälöppningar vid eller bakom bröstfenan. Simblåsa. Flertalet arter håller till på djupt vatten. 16 familjer, 64 släkten och 265 arter. 7 familjer i europeiska vatten.

Familj marulkar
Lophiidae
Fiskar med stort, brett och tillplattat huvud, väldigt gap med kraftiga tänder. En eller flera rader med "hudvimplar" löper från underkäken bakåt mot bröstfenorna och vidare utefter kroppssidan. "Metspöet" har i slutänden ett köttigt utskott eller hudflik, vilken som en flagga rör sig i strömriktningen. 4 släkten med 25 arter är utbredda i Atlanten, Indiska oceanen och västra Stilla havet. I Europa 1 släkte och 2 arter. I Norden 1 art.

Kännetecken: Bred tillplattad kropp och ett stort huvud med väldigt gap, nästan lika brett som kroppen. Främsta ryggfenstrålen fungerar som "metspö" med en skinnflik som "agn". Undersidan är vit. Larverna har vid ett stadium slöjliknande och genomskinliga fenstrålar som är längre än kroppen. Längd upp till 2 m och vikt upp till 40,8 kg.

Utbredning: Österut till östra Kolahalvön. Söderut i Europa längs hela Atlantkusten och Medelhavet samt Svarta havet. Utmed Afrikas västkust till Gabon och i Sydafrika från Kapprovinsen till Natal.

Förekomst i Sverige: Marulken finns i Skagerack och Kattegatt. I Öresund och sydvästra Östersjön är den blott tillfällig. Där erhölls den senast utanför Malmö 15/4 1942 och 23/6 1954.

Miljö och vanor: Marulken är en trög bottenfisk, som uppehåller sig från kusterna närhet på 2-30 m-nivåer ned till 600 m djup, ibland under leken ned till 1.800 m. Oftast finns den nedanför 20 m-nivån. Yngre exemplar vistas på grundare vatten än äldre. Höst och vinter vistas arten närmare kusten än under övriga årstider och går då ända in i fjärdarna. Fisken ligger dold bland växter eller delvis nedgrävd i dy, sand, snäckskal eller grus. Den främsta av ryggfenans fria strålar med sin skinnflik används som ett vajande lockmedel för fiskar. Då dessa kommer i "metspöets" närhet, böjer marulken ned det mot munnen och offret slukas genom att sugas in i gapet. Den kan också jaga simmande ända uppe vid ytan.

Föda: Främst fiskar som flatfiskar, knotar, makrill, havsål och rockor samt kräftdjur. Även fåglar kan slukas, t ex sillgrissla och änder.

Fortplantning: Leken äger rum i feb-aug på 1.000-1.800 m djup. Äggen är inneslutna i ända till 8-10 m långa och 30-90 cm breda, rödaktiga slemband, som driver omkring i övre vattenlager och kan innehålla ca 1.345.000 romkorn. I Skagerack är ett sådant band blott funnet en gång. Lekplatser är belägna bl a väster om Brittiska öarna. Larverna kläcks vid 4,5 mm längd. De är pelagiska och genomgår en serie omvandlingar. De söker sig till bottnen vid 60-80 mm längd, då de liknar föräldrarna.
Detaljer om tillväxten är föga kända.

Användning: Marulken är av ekonomisk betydelse. Köttet är utmärkt. Insulin har framställts av bukspottkörteln. Fångsten 1983 var 26 ton. Arten fångas med trål.

Andra namn: Marulken saluförs utan huvud och kallas i handeln för kotlettfisk (jfr havskatten). Andra namn är merulk. havulk, havspadda och grodkvabba.