Maniitsoq (Sukkertoppen), Greenland - (Female & Male)
(Photo: © Johnny Jensen)

Du kan sponsra denna sida med din logo + länk.

Sjurygg
Mer Bilder
Common names

Ordning kindpansrade fiskar
Scorpaeniformes
Oftast långsträckt kroppsform. Huvud och kropp vanligtvis försedda med taggar och benplåtar. Bröstfenorna ofta rundade och stjärtfenan sällan kluven i två spetsar. Ordningen är representerad av 20 familjer med ca 269 släkten och ca 1.160 arter. De flesta arterna är marina och utbredda i världshaven.

Familj sjuryggar
Cyclopteridae
Om bukfenor finns, är de förändrade till en sugskiva på kroppens undersida. Sidolinje saknas oftast. Tjock hud utan fjäll. Familjen är med 21 släkten och ca 177 arter företrädd i Atlanten, Stilla oceanen, Norra och södra Ishaven. I Europa 6 släkten och 10 arter. I Norden 5 respektive 6.

Kännetecken: Denna fisk har egendomligt utseende och kroppsformen med tjock delvis förknölad hud utan fjäll och rader av taggiga vårtknölar längs kroppssidan och ryggen. Den främre ryggfenan är hos äldre exemplar övervuxen av en tjock hudkam. Bukfenorna är ombildade till en rund sugskiva. Könsöppningen sitter långt fram. Könen är olika. Under vårens parningstid blir hanens buk orangeröd. Trots att hanen är mindre än honan har han större bröstfenor än hon. Vikt upp till ca 5,5 kg (vid Brittiska öarna 5,8 kg). Honan kan bli 63 cm, hanen 35 cm. Störst är arten i Skagerack, minst i Bottniska viken. I inre delen av Finska viken blir arten endast 12 - 16 cm.

Utbredning: Österut till Vita havet. Söderut längs Atlantkusten till Biscayabukten. Kring Nordamerika södra Grönland, Baffinviken, Labrador, Hudsonviken och längs östkusten söderut till Massachusetts.

Förekomst i Sverige: Sjuryggen finns längs Sveriges kuster från Bohuslän upp till Luleå skärgård. På finska sidan går den längst in i Bottniska viken.

Miljö, flyttning och vanor: Arten vistas under februari-augusti på grunt vatten bland alger och stenar helt nära klippstränder, på vilka den ofta sitter fastsugen. Under denna period tycks den icke inta föda. Återstoden av året tillbringar den på djupare vatten på 10 - 20 metersnivån, stundom ned till 350 meter. Den kan också simma pelagiskt avsevärda sträckor. Under vårflyttningen till kusten anländer honorna först.

Föda: Kräftdjur, maskar, maneter och småfiskar.

Fortplantning och tillväxt: Sjuryggen blir könsmogen vid 6-7 års ålder. Leken sker nära stranden i februari - augusti; i Södermanlands skärgård börjar den i april-maj och i Bottniska viken i maj, vid Grönland i maj-juni. Honan kan producera ca 280.000 rödgula ägg som mäter 2,3-2,5 mm och senare blir grönaktiga. Hon fäster dem omgångsvis under 2 veckors tid i klippskrevor, där hon breder ut rommassan, så att den får en tallriksstor, svampliknande form, vari flertalet ägg kan omspolas av vattnet. Detta arbete tar ungefär 1 timme, varunder hanen håller sig i närheten. När honan är färdig, befruktar hanen äggen och suger sig sedan fast invid dem för att vakta (varvid han framgångsrikt försvarar äggen mot så kraftiga fiender som havskatten) och vifta fram friskt vatten. Detta gör han under 60-70 dygn, varefter kläckningen äger rum och hanen försvinner. Ungarna är då 4-7 mm och grönaktiga. Efter 4 dygn har de erhållit sin sugskiva och klistrar sig fast på drivande tång eller andra föremål. Under de första 2 åren håller ungarna sig intill stranden, varefter de drar längre ut för att senare återkomma det första lekåret.
Detaljer om tillväxten är föga kända.

Användning: Hanens kött uppskattas. Honans rom svartfärgas och saluförs som kaviar (bl a "Limfjordskaviar"). På Grönland äts äggen råa direkt efter fångsten. Sjuryggen fångas på vårarna vid Västkusten och i Öresund. Fångsten uppgick 1983 till 38 ton.

Andra namn: Hanen kallas stenbit och honan kvabbso.