Charlotteville, Tobago
(Photos: © Johnny Jensen)

 

Du kan sponsra denna sida med din logo + länk.
Här hamnar din logo.

Nordlig blåfenad tonfisk
Mer Bilder
Common names

Ordning abborrartade fiskar
Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.

Familj makrillfiskar
Scombridae
Strömlinjeformade, snabbsimmande fiskar med 2 ryggfenor, varav den främre är taggstrålig och kan fällas ned i en fåra. Serier av små fenor mellan stjärtfenan och bakre ryggfenan resp analfenan. Stjärtfenan är proportionellt stor och djupt urringad. Små fjäll. Familjen består av 15 släkten med 48 arter som finns i varma och varmtempererade hav. I europeiska vatten 7 släkten och 11 arter. I Norden 6 resp 7, men endast 3 arter är årsvissa.

Nordlig blåfenad tonfisk
Thunnus thynnus

Kännetecken: Denna stora fisk, näst makrillhajen den snabbaste av världens fiskar, har svartblå rygg och silvergrå sidor. De båda ryggfenorna av sinsemellan helt olika typ sitter, ehuru åtskilda, tätt samman. Framför den höga stjärtfenan en rad av småfenor längs rygg- och buksidor, vilka ser ut som hakar och är karakteristiska för makrillfiskarna. Bakom andra ryggfenan sitter 9 sådana småfenor. Bröst- och bukfenorna kan dras in i fickor på kroppssidorna. Tonfisken kan oberoende av omgivningens temperatur hålla konstant kroppstemperatur. Denna värme underlättar blodcirkulationen för muskelarbetet under simning. Inte mindre än 3/4 av tonfiskens kroppsvikt består av muskler. Arten liksom övriga tonfiskar har en liten simblåsa. Längd och vikt upp till 4 m resp 400 kg. I utländska hav är kända maximivikten 923 kg och längden 5 m.

Utbredning: Söderut i Europa längs hela Atlantkusten, Medelhavet och södra Svarta havet. F ö uppträder tonfisken i hela Atlanten från Island, södra Grönland och Nova Scotia i norr till sydligaste Afrika och mellersta Argentina i söder. Arten har 3 huvudsakliga lekområden. nämligen i västra Medelhavet, Atlanten utanför Gibraltar sund och Mexikanska bukten. Tonfisken besöker också Indiska och Stilla oceanerna och under flyttningen ibland även Norra Ishavet. Anträffad i Finland.

Förekomst i Sverige: Tonfisken kan i juni-sept besöka Skagerack, Kattegatt och Öresund, där dess frekvens är periodisk. Mellan 1940-1952 var arten vanlig längs Västkusten, men sedan dess har den varit fåtalig utom under sept-okt 1981 utanför Bohuslän. Den går stundom in i södra Östersjön. Goda tonfiskår vid Västkusten har varit 1870-80, 1913-1919, 1926-30, 1940-52, 1961 och 1981.

Miljö och vanor: Arten lever i flockar på omkring 50-1.000 ex , som i öppna havet följer stimmen av andra fiskar. Äldre tonfiskar brukar leva i smärre grupper om 10-40 individ. Arten är en utomordentlig snabbsimmare och uppehåller sig ofta i ytan, varvid rygg och stjärtfenor syns ovanför vattnet. Den jagar i rasande fart (upp till 88 km/h) och tränger i sluten formation fiskstimmen upp mot ytan, där de kringränns, varefter tonfiskarna som skottspolar far kors och tvärs genom den levande massan så att havet börjar svalla som i storm. Härvid kan de hoppa upp helt ovanför ytan. När de i ytvattnet jagar plankton simmar de ofta på rygg med den ljusa buken lysande uppåt. Tonfisken förtär dagligen föda motsvarande 8-10% av sin egen vikt. denna kvantitet smälts på ca 20 timmar. Arten jagar med ögonens hjälp och flitigast under gryning, mitt på dagen och i skymningen. Den kan också jaga nattetid med hjälp av planktonorganismers lysorgan. Tonfisken simmar med snabba sidslag av stjärtfenan utan vindlingar av den stålhårda muskelkroppen. När den får syn på ett bytesstim, accelererar den till full fart, varvid den främre ryggfenan samt bröst- och bukfenorna snabbt fälls in i sina rännor. Då tonfisken bryter in i bytesstimmet, fälls dessa fenor ut, gällocken öppnas brett och bytet sugs in i det vidöppna gapet. Vintertid håller tonfisken till på större djup.

Flyttning: Tonfisken är en av de mest långdistansflyttande fiskarna i hela världen. Utom under lektiden är den praktiskt taget ständigt på vandring. Besöken vissa år i nordiska farvatten under perioden juli-sept (ibland redan i juni eller så sent som i nov) beror på näringsvandringar, utförda av merendels storvuxna individ. Efter försommarens lek i sydliga hav följer europeiska populationer med varma havsströmmar mot norr, oftast till områden söder om Brittiska öarna, för att under hösten återvända till Södern. Sällsynt kan flyttningen föra arten ända upp till Barents hav. motsvarande vandringar äger rum för den västatlantiska populationen som nordligast nått Newfoundland. Mediterrana bestånd vandrar också söderut längs Afrikas västkust och kan därifrån flytta till Sydamerikas kust. Minst 50 återfynd av över 3.000 märkta tonfiskar har visat att västatlantiska tonfiskar kan flytta över Atlanten, medan hittills endast 6 tonfiskar från östra Atlanten har återfunnits i den västra delen. Många återfynd av västatlantiska tonfiskar har gjorts i Biscayabukten. Flera fynd föreligger också från Skandinavien, där 3 tonfiskar märkta utanför Massachusetts, 7 i Floridasundet och 2 i Mexikanska bukten har återfunnits vid Norge. De 2 senare hade simmat 7.783 km på 118 resp 119 dygn, medan 2 tonfiskar från Bahamas nådde Bergen efter 82 resp 50 dygn (=0,75 m/sek). Flertalet tonfiskar har simmat över Atlanten på 2-4 månader. Under näringsvandringen till nordliga vatten efter leken kan tonfisken öka i vikt mellan 45 och 90 kg. I Stilla havet flyttar tonfisken från vattnen utanför Chile till Californien och från Japan till Korea.

Föda: Makrillen utgör tonfiskens favoritbyte. Den tas även i nordiska farvatten liksom också sill och näbbgädda. Annorstädes lever arten även av andra fiskar som t ex makrillgädda, ansjovis, sardin, flygfiskar, torskfiskar, kungsfiskar och små hajar, vartill kommer fiskyngel, även av den egna arten; bläckfiskar, kräftdjur och andra planktoniska djur. Även bottenfiskar ingår i gamla tonfiskars föda. Smärre byten filtreras genom gälräfständerna.

Fortplantning och tillväxt: Tonfisken är könsmogen vid 3-5 års ålder. I Medelhavet går den in mot kusterna av Sardinien, Sicilien och Tunisien i april och maj för att i juni leka i stora stim nära vattenytan över 8-10 m djup. En annan lekplats är i Atlanten utanför Gibraltar sund, där fiskarna samlas i april-juni. Hanarna, som under lekperioden har gyllene fläckar, svärmar runt honorna under livliga rörelser och hoppar över vattenytan. När könsprodukterna avges vänder sig hanen upp och ned med buken mot honans. Beroende av storlek har honan upp till 30 milj ägg, vilka utstöts periodvis under några dygn. Äggen är 1 mm och flyter strax under ytan. De kläcks efter 2 dygn, varvid larven är 3-4 mm. Den lever pelagiskt. I juli väger ungen 42 g, i aug 113 g, i sept 300-500 g, och i okt 848 g. Vid 1 år väger tonfisken 5 kg och mäter 64 cm, vid 3 år 16 kg resp 98 cm, vid 5 år 45 kg resp 135 cm, vid 7 år 87 kg resp 167 cm, vid 9 år 145 kg resp 196 cm, vid 11 år 195 kg resp 220 cm, vid 13 år 255 kg resp 239 cm och vid 14 år 278 kg.

Livslängd: 35 år.

Status: Varhelst tonfisken under sina flyttningar uppträder i världen utsätts den för ett mycket hårt fiske. Trots att stammarna under senaste årtionden minskar kraftigt, fortsätter ett intensifierat, industriellt överfiske. Tonfiskeflottornas fångstkapacitet är numera mycket högre än den potentiella fångstmängden, vilket betyder ett katastrofalt skövlande, vari framförallt det japanska fisket visar stor ansvars- och hänsynslöshet. Före 1965 dominerade 3-6 åringar i tonfiskfångsterna; numera blir få tonfiskar utvuxna och 1-3 åringar överväger fisket. Därtill torde kvicksilverförgiftningar, som hårt drabbat tonfisken, medföra att arten inte längre lever så länge. Fångstmetoderna kan också vara förödande. Så t ex fångades 60.000 ännu inte 1-åriga tonfiskar vid ett enda fisketillfälle utanför Sicilien 1975. 1976 fångade de italienska och franska tonfiskeflottorna 13.000 ton. 1982 nåddes inte ens hälften av denna kvantitet. 1962 satte japanerna ut inte mindre än 22.200.000 km fångstkablar med 400 milj beteskrokar för tonfisk vilka fångade 400.000 ton av arten, nästan halva världsfångsten. 1980 opererade 300 japanska fiskebåtar med denna metod enbart i Atlanten. De fångade 4000 ton tonfisk, 24% av den atlantiska fångsten. Tonfisken fångas också med väldiga km-långa, höj- och sänkbara ryssjeliknande nätfällor (tonnarer), vari båtar driver in fisken. Den effektivaste fällan i Atlanten och Medelhavet fångade i medeltal under 1929-1962 ca 18.000 tonfiskar per år. 1949 togs 43.500, men numera uppgår årsfångsten till ca 2.000. Kring Italien fångades på detta vis i början av 1900-talet ca 1 milj tonfiskar per säsong; 1950 var fångsten ca 20.000 fiskar och 1981 mindre än 500. 1966 bildades International Commission for the Conservation of Atlantic Tunas (ICCAT) i syfte att i internationellt samarbete få slut på rovfisket och rädda tonfisken från utrotning. Trots detta fortsätter raseringen av artens populationer. 1964 var totalfångsten för den atlantiska tonfisken 45000 ton, 1980 hade den minskat till 16500 ton, 1982 beslöts att i västra Atlanten fridlysa tonfisken för 2 år.

Användning: I Sverige fick tonfisken under det andra världskriget stor betydelse för det svenska folkhushållet. Sedan dess har fångsterna vissa år intensifierats och fisken behållit sin ställning som värdefullt fiskeriobjekt även på den inhemska marknaden. Den tas med krok (på lina eller flytande backor) och harpun. Fångsten varierar mellan 0-3.000 ton per år, men under senare år har tonfisken oftast uteblivit från svenska vatten. I Atlanten, Medelhavet och Stilla havet har tonfisket sedan länge varit av stor ekonomisk betydelse, vilket tyvärr medfört en skandalös misshushållning av denna resurs. Se ovan under Status, där också olika fiskemetoder omnämnas. Som sportfisk hör tonfisken till en av de mest uppskattade i världen.

Andra namn: Tonfisk, tuna, tunfisk, blåfenstuna, blåfenad tonfisk, röd tonfisk (avser köttets färg), stor tonfisk, och makrillstörj (efter det norska namnet).

Med ramar Huvudsida/With frames Main page


Created by Anders Ivarsson
Copywright
© 1997 by Anders Ivarsson
All rights reserved.